| Mina personliga tankar, känslor, upplevelser och reflexioner
från det gångna året.
Faktum var att vår by skulle fylla 250 år.
Än sen då? Skulle vi bry oss? Låta det passera
och låtsas som ingenting?
Fanns det möjligtvis intresse och vilja hos någon? Dessa
tankar fanns i mitt huvud och även i andras, skulle det visa
sig.
En solig söndag i april 2007, satt några bybor vid Buflotjärn
, grillade korv och umgicks. För första gången blev
frågan om vi skulle göra något inför kommande
år, offentligt uttalad. Efter detta genombrott, började
vi så smått dryfta funderingar och tankar med varandra.
Marie, som är en handlingarnas kvinna: "Hur blir det?
Ska vi ha nåt jubileum eller?"
"Nja, " "Jo, kanske", "Ja, det är
klart" "Ja, men då ska det va' bra, annars får
det va'.
Beslutet var fattat. Det var tur att vi hade en lång förberedelsetid
framför oss, inför något som vi i detta läge
inte förstod vidden av. Hur skulle vi, några få
bybor och halvfasta boende, utan pengar, utan lokal och utan erfarenheter
från dylika arrangemang få ihop detta?
Det kom att bli en spännande, tidskrävande, lära
känna resa, med många aha-upplevelser, och med en stor
och fin gemenskap i slutändan. Vilka förmågor, talanger
och dolda egenskaper, som finns hos vår nästa, gäller
bara att plocka fram dem." Vill man, så kan man.".
Många har dragit sitt strå till stacken, alla har behövts.
Jag kommer att nämna många namn, och hos vissa, egenskaper,
som varit till nytta i vårt arbete. Förhoppningsvis kommer
ingen att känna sig utpekad eller störd av detta.
En gemensam arbetsdag genomfördes i sept. 2007. Vi röjde
bl.a. skoterleden mot Renån, restaurerade broar över
diken, samt samlades till en sopplunch ombord på M/S Gäddede.
Detta kom att bli vår upptaktsträff. I kölvattnet
blev det många möten och telefonsamtal. Marie och jag
pratades nog vid 2-3 gånger i veckan. - Konstigt att karlar
inte behöver prata om viktiga saker.
En interimsstyrelse, bestående av 2 bofasta och 3 deltidsboende
bildades. Det kändes självklart att ställa sig frågorna:
Vad vill vi? Vad är syftet, målet? Hur kommer vi dit?
Birger och jag, från arrangörsstaben, var med när
byn firade sitt 200-års jubileum. Det mest bestående
minnet för min del, var att man fick äta varmkorv och
dricka läskedryck. Nu är det vår tur att föra
traditionen vidare, känns faktiskt lite agasamt när man
vinklar det på det viset.
Vi beslöt att :
- Vi vill visa upp vår vackra by.
- Vi vill ha en kultur- och historiedag, samt ta till vara lokala
förmågor.
- Vi vill att folk ska träffas och trivas i en "lagom"
lättsam miljö, för både gammal och ung.
- Vad kännetecknar Bunäse, vad är
typiskt för en bunäsing?
Jag som är inföding, kan ju naturligtvis se stora skillnader
idag mot under min uppväxt. I takt med att samhället förändrats,
har ju även livsvillkoren ändrats. Gränserna och
karaktärsdragen har suddats ut. Folk behöver inte varandras
hjälp i samma utsträckning som tidigare. Bunäse är
fortfarande en generös, vänlig och välkomnande plats.
De som kommer hit återvänder ofta, och våra nya
bybor hjälper vi gärna tillrätta. Friluftsliv med
främst jakt och fiske utövar många idag, liksom
förr. Bunäsbon har aldrig varit så kyrkligt intresserad,
hellre drogs en poker på söndags eftermiddag', innan
mjölkningen förståss. Likasinnade från Renån
kom på trampcykel för att delta' i söndagsnöjet.
Idag är det väl mest TVn som står för underhållningen
och sällskapet.
Datum för jubileumsdagen bestämdes tidigt, 9 augusti
,en bra dag ,tyckte vi. Man fick planera semestern därefter.
Det var också viktigt att kunna sprida detta datum till folk
i omgivningen, "du kommer väl på Bunäse då?"
Mats skriver i Heimlöutaboken:"Ingen i trakten torde
ha missat att Bonäset firar jubileum i år".
Då kändes det att vi var på rätt väg.
Vårt absolut största problem var avsaknad av kapital.
Om vi ordnar en pimpeltävling framåt vårvintern,
kanske vi kan få in lite pengar. Vi beslöt att Trivselpimpeln,
vi valde att kalla den så, skulle äga rum den 8 mars.
Nu hade vi satt oss i ännu ett dilemma, två tillställningar
och fortfarande lika "blacka". Positivt tänkande
och peppning var vad som gällde på våra kommande
möten , självklart att vi fixar det. Marie med tunga meriter
från Storåbrännas fester och gäster med gester,
var redan i full gång med att skaffa sponsorer som var villiga
att skänka vinster till våra lotterier.
När det började bli känt att vi skulle ordna dessa
begivenheter, hörde gamla bybor av sig från alla håll:
"Va' kul, jag vill gärna hjälpa till, vad ska jag
göra?"
Plötsligt var vi ett stort gäng, som strävade mot
samma mål.
Ekonomin var ju som sagts det största bekymret, Jag minns när
sönerna skulle samla in pengar till skolresan, först fick
man köpa ingredienserna, baka brödet, och sen i slutändan
själv köpa det. Man fick arbete, men ingen vinst. Så
vill vi inte ha det. Det måste in pengar utifrån.
En ideell förening - Lotteri
Ett lite större lotteri ,kunde kanske ge stålar så
vi får ett rörelsekapital. För att söka dylikt
lotteritillstånd fordras att man har en ideell förening.
Efter många turer och diverse byråkratiskt krångel
bildade vi Bonäsets Byförening i dec. 2007.
Den tillfälliga styrelsen blev permanent, och vi fick äntligen
vårt tillstånd att starta lotteriet.1000 lotter skulle
vi sälja. Vinsterna i lotteriet, som kom från skogen,
jakten, sjön och elden kom på sätt och vis att representera
byn, genuint och naturnära och nästan gratis.
Om ni inte minns var det vedlasset, älgkalven, båtturen,
och eldkorgen, som lottades ut, dom tre första vinsterna var
skänkta av oss bybor. Lite kalla fötter hade vi ett tag……tänk
om ingen vill köpa våra lotter. Där tog vi fel,
lotterna gick åt som smör i solsken, vi hade kunnat sälja
betydligt fler, men man skall inte förhäva sig. Alla sålde
lotter. Jag tror Henrik och Birger var snabbast att få ut
sina block "Du får fem för´n hundring, pass'
på", var Henriks affärsidé'.
Marknadsföring är oerhört viktigt. Vi ville ju inte
direkt smyga med våra förehavanden. Annons i tidningen?
Alldeles för dyrt. Utskick till gamla bybor i förskingringen?
Affischer i grannbyarna? Mun till mun metoden, var ju redan på
gång. Kanske en hemsida? Röksignaler föreslog någon.
Styrelsen godtog alla förslag utom röksignalerna.
Vi hade ju redan självklara personer för uppgifterna
i inre kretsen. Erja är en tusenkonstnär, och en fena
på fotografering, hon gjorde bl.a. vår "logga"
med minnesstenen och gammstöuge i Noligåln', samt komponerade
och tryckte utskicken och affischerna. Roger, med sitt genuina datorintresse
och kunnande var självklar person att sköta Bonäsets
hemsida. Han har gjort ett styvt arbete med presentation av byn
och annonseringen. De samt sonen Marinel har under året blivit
deltidsbunäsingar, då de köpt "Ingeborgs"
,som de helrenoverat och flyttat in i. Roligt tycker vi alla.
Bitarna börjar falla på plats
För att inte röra till det för mycket bestäms
att vi pratar och tänker i nuläget endast på nästkommande
arrangemang nämligen pimpeltävlingen "Trivselpimpeln",
kom att äga rum på internationella kvinnodagen, var det
slumpen ...?
Deadline var satt till klockan 11. Då skulle allt och alla
vara på plats. Föret på Vattudalen var inte det
bästa, men karlarna i byn hade i några dagar trampat
målområdet i Lillsveviken med snöskoter, så
att underlaget skulle bli hårt och bra att gå på.
Birger hade tillbringat några dagar i snickarboa och tillverkat
en ståtlig korvgubbevagn, som även sedermera skulle visa
sig hålla måttet som talarstol.
Vädergudarna var inte helt på vår sida, snålblåst
och snöfall på morron'. Jag tittar ut genom köksfönstret
vi 10-tiden. Folk är redan i rörelse och på gång
med arbetet nere på sjön. Var kommer alla ifrån?
Sekretariatet, fika-och prisbordet måste skyddas från
snöovädret. Hässjeroar, presenningar och Henriks
partytält fick i all hast letas fram. Erja, Sven-Erik, Göran
och Roger bygger. Ved fraktas, eldar tänds. Ronny och PH, som
dagen till ära prytts med fina förkläden, finns på
plats med stekpannor och kolbullsmet. Curt fungerar som vaktmästare,
skulle något krångla finns han till hands. Sjöbua
fick kokplatta och fungerade fint som kaffekokeri. Vi var klara
med förberedelserna i god tid. Tog en gemensam kaffetår,
för att samla ihop oss. Fantastiskt hur bra det flyter när
alla vet sin plats.
Vid 11.30 börjar de första pimplarna komma. Klocka 12.00
går starten. 85 stycken köpte startkort för "skamlösa"
20 kronor. Birger var självklar korvgubbe, samt prisutdelare,
han behöver som tur är ingen megafon. Helen, Erja, Marie
med flera turades om vid fika och lottförsäljningen. Sven-Erik
och Curt vägde fångsten. Många fick fisk, det var
ju kul, men från min sida helt oväntat. Jag har många
fisketimmar både sommar och vinter ute på Lillsveviken
och jag kom oftast hem helt fiskfri.
Tore hade snidat ett fint träskrin, som fick bli hederspris
till 1:a pristagaren,
Trivselpimpeln genomfördes planenligt, vi fick träna oss
i samarbete och testa vår organisationsförmåga.
Speciellt nöjda var vi när kassören meddelade att
nu fanns det ett litet netto i kassan.
Nu vilar vi på ramarna ett tag………….Men
inte för länge.
Så var det dags för nästa möte i Bonäsets
Byförening, i början av juni tror jag att det var. I mellantiden
hade vi haft dragning på vårt jubileumslotteri samt
ägnat oss åt egna tankar och funderingar, som nu kom
i dagen. Hädanefter skulle fokus helt vara inställt på
9:e augusti. Plötsligt känns tiden knapp bara 3 månader
till dagen D.
Vi tog för givet att våra gäster skulle vilja träffas
och pratas vid. Många gamla bekanta skulle dyka upp, som inte
setts på år och dag. Tid för fika och umgänge
var viktigt. Vi påminde oss om vad vi bestämt i början,
lagom, naturnära, lokalt och helst på jämska. Ett
inte allt för späckat program med paus, tyckte vi skulle
passa bra. Ett längre uppehåll, fram till middan', var
nödvändigt, för att vi skulle hinna gruppera om oss.
Egon, som är fiolspelare i Strömsdraget, hade redan tidigt
lejt in sina medmusikanter, som skulle spela för oss. Cecilia
och Sven-Erik tog och gifte sig i maj. Arne och Elisabet spelade
och sjöng i kyrkan vid vigseln. Den sortens underhållning
passar också bra för oss. På stående fot,
på kyrkbacken fick dom engagemang. Gaget blir mat och kaffe.(Styrelsen
fick godkänna i efterhand). Arne är en hyvens typ och
god granne, honom ska man dra nytta av.
Att Birger skulle berätta lite historia om byn, var också
självklart, dessutom kan han improvisera om så behövs.
Vattudalen med sin båttrafik har och har haft stor betydelse
för byn. Curt blev den naturliga kåsören i ämnet
,med sitt brinnande intresse och gedigna kunnande.
Boende i byn finns småflickorna Nim och Nelly, som tillsammans
med kompisen Towa från Alavattnet, skulle sjunga i en minikör.
Marinel som är duktig musiker, trakterar saxofon.
Kvällen skulle rundas av med skrammelbal på lon' i Noligåln',
som det var brukligt på den gamla goda tiden.
Festplatsen kom att sträcka sig över två gårdar,
Noligåln', självklar arena, den äldsta gården
i byn, med minnesstenen och gamla fina hus. Söat, tillika Löfvenringsgården,
närliggande och med bra utrymmen, var en praktisk lösning.
Det gav hela arrangemanget lite mer rörelse och rymd, dessutom
kunde vi sprida våra begivenheter.
Vi måste ju också lämna efter oss ett kulturminnesmärke
från denna dag. En tilläggstavla till minnesstenen får
det bli. Vad har hänt här i under dom gångna 50
åren? Det som vi ansåg vara utvecklande för byn
var: Landsvägen genom byn, väglyset, och restaureringen
av ångbåtsbryggan. Curt designade och gjorde denna skylt.
Min far Lasse var den person som var upphovsmakare och tillverkare
av minnesstenen som restes när byn firade 200 års jubileum.
Förplägnadsfrågan, ja den föll på damernas
lott. Marie hade tidigt i höstas börjat tillfråga
krusbakerskor från när och fjärran. Det vållade
inga problem, alla ställde upp. Jag hade lovat att ansvara
för jubileumsmiddan'. Vad jag inte visste då, var att
närmare 200 personer kom att anmäla sig. Karin, vår
utpost i charken på Simonssons var en ovärderlig tillgång.
Heldag i bryxsstugan i Valln' för Inger, Birger och mej.
Våra sammankomster blev tätare ju mer vi
närmade oss "dagen". Mycket började falla på
plats, medan vissa saker inte gick att ordna förrän sista
veckan.
Tänk om det blir spöregn? Vad gör vi då?
Vi hade nog ingen klar plan om detta skulle inträffa. Vi lyssnade
på väderprognosen dagligen, från olika kanaler,
och vi tog till oss den som verkade mest lovande. Vi är nu
inne i veckan då allt skall klaffa. Eftersom byn inte har
för vana att anordna stora fester, måste vi ju låna
ihop allt som behövs. Bilar och släpvagnar gick i skytteltrafik
från Hillsands bygdegård och Skalbäcksstugan med
förnödenheter, tur att det finns goda grannar.
Vi funderade länge hur vi skulle ordna en scen. Lösningen
blev Curts traktorvagn, den fick duga. Dag, vår smålänning,
infann sig, och var behjälplig med bygget av tak och väggar
till scenen. Han hade egentligen inte tid att komma, pga. egna bröllopsbestyr,
han och Linda skulle nämligen gifta sig i slutet på månaden.
Erjas fiolspelande kompis Agneta från Frösön dök
upp, som gumman ur lådan, passade väl in i gänget
och hjälpte till. Erja tillverkade skyltar, som skulle ledsaga
våra gäster rätt. Alla jobbade på, med sina
uppgifter. Varm korv med mos blev dagens gemensamma lunch på
farstubron i Noli Gåln'
Med tanke på alla middagsgästerna hade vi hyrt ett partytält,
samt lånat ett av Maud och Lars-Erik i Hillsand Det kulle
ändå inte finnas tillräckligt med sittplatser till
middan'.
"De henne mä middan', klara dä
aldrig",
var Curts och Ronnys peppning.
-"Självklart, håll tyst"
Jag funderade ett tag, och kom plötsligt på lösningen
Om vi trycker ihop rate, som finns på fjösbattn' i Söat,
åstadkommer vi mer golvyta. Sagt och gjort. Henrik högg
björkar och satt upp framför allt gammalt skrot. Vi sopade
golvet och dukade till långbord, och med lite kulörta
lyktor upphängda såg det riktigt trevligt ut. Det är
ju trots allt en fjösbattn' och inte Vita Huset.
Kaksorter, bullar och sockerkakor, levererades från alla håll.
Bengta, 85 år är kanske vår äldsta krusbakerska.
Inger, Cecilia och jag hade heldag i köket, recepten fick multipliceras
många gånger. Jag får väl se det som en fördel
att jag i min ungdom jobbade i lasarettets storkök. Tur att
jordkällaren är i gott skick för att förvara
matvarorna i. Alla med tillgång till någon sorts ugn,
tilldelades pärgratänger, att grädda inför middan'.
Fredag kväll, allt är i stort sett klart. Momma Viola
och moffa Hasse är på plats, som alltid hjälpsamma
med vad som behövs. Rogers spelemän i bandet W.A.Y har
också anlänt, samt ynglingarna Fredrik och Jesper, som
hjälpt till med att bära bord och stolar hela dagen. På
kvällen äter vi alla sallad på fjösbattn',
som visar sig hålla måttet som utspisningslokal. Vi
kollar av att alla vet sina uppgifter inför morgondagen. Nyanlända
medhjälpare är Sara och Bea. Marie delar ut Bunäs-t-shirten
till oss, den skall vi ha på oss på jubileumsdagen.
Vi går var och en hem till sitt, och det vi hoppas på
är uppehållsväder för morgondagen
Lördag morron', solen visar sig lite på himlen, klarnar
upp mer framöver förmiddan, lite kall västablås.
Vi får ändock vara nöjda med vädret.
Sista handen läggs vid bakelserna, Bengt-Olof och Martin skivar
jordgubbar och spritsar grädde, allt vad tygen håller,
tala om dolda talanger. Martins egentillverkade 250-års-stämpel
prydde marsipanen på bakverken.
Festligheterna startar klockan 12
Vi som jobbat med jubileet, står framför scenen, Agnes
1 år, den yngsta Bunäsättlingen, är också
med. Birger börjar med fast stämma läsa Anna Carlssons
dikt "Du vackra Vattudal". När jag blickar ut över
publiken och ser sjön blänka i bakgrunden, då känns
det inombords. Stort och mäktigt. Jag tror många av oss
fick lite ståpäls i det ögonblicket. Yes! Vi alla
gemensamt har hjälps åt att nå målet.
Underhållningen, aktiviteterna, serveringen pågår.
Folk träffas och pratar.
Dagen fortlöper planenligt. Jahn och Ulrika från Hillsands
getgård säljer slut på sin medhavda ost och mese.
Trofeutställningen, som byns jägare ordnat på lon'
var välbesökt. Där fanns bl.a många älghorn
av valören guld. Två stycken björnskinn prydde sina
platser, jägarna var Ronny och Göran
Har vi några konstnärer med anknytning till byn? Jag
kan påstå att Mildreds konst finns i alla gårdar
på Bunäse, samt i de flesta andra hem i trakten. Motiven,
kända och trygga från naturen runt om oss. Jag blir glad
när jag ser hennes tavlor. Tidigaste alstret som fanns med
på utställningen var målat 1947, några av
de senaste var från mitten av 90-talet, en nära 50-årig
konstnärsepok. Efter sin pensionering vistades Mildred långa
perioder i sitt sommarhus i byn . Vi fick till en varierad utställning.
Tavlor fanns på alla väggar i Söat. En handfull
övriga personer som har målning som hobby och intresse,
visade sin konst i olja, akryl och akvarell.
Vi ville låta våra besökare ta del av Antons ljudupptagningar
med rullbandspelare. Dessa band är drygt 50- år gamla
och innehåller 8 timmar spännande material. Med två
personer i huset, som jobbar bäst på kvällar och
nätter, somnade jag ofta till Anders Erssons mäktiga,
lite skrovliga gammelmansstämma ljudande från källarvåningen
"Jaasou, Jaaha, Tron' dii?" Jag vet inte hur många
timmar Curt och Martin lade ner på att förbättra
ljudkvaliteten, digitalisera, samt göra CD-skivor av denna
kulturskatt, men det är åtskilliga. Jag tycker att det
är väldigt fascinerande att höra alla dessa gamla
bybor, som berättar sanna och osanna historier, som sjunger,
spelar och låter sig intervjuas. Dom flesta finns inte idag,
men när jag lyssnar på skivorna kan jag se dem alla framför
mej. Materialet finns på 4st CD-skivor, som Martin gärna
säljer till intresserade.
Tipsrundan lockade många deltagare. Den sträckte sig
från Noligåln', en bit efter landsvägen, upp över
Södervägen till Söat och tillbaka till startplatsen.
Martin som är en klurig person lyckades ge många huvudbry,
när gamla bruksföremål skulle identifieras. Barnen
hade en egen tipsrunda, där alla fick pris. Södervägen
är en brant backe uppför, och inte lättsam att gå.
Vem kommer stävande uppför denna väg? Jo, Ingeborg
89 år, med sin rollator. "Je, jett få gå
Södervägen ein gång tell man je lev". Ingeborg
är född i Valln' och har i sin barndom sprungit denna
väg många gånger, för att hälsa på
sina morföräldrar som bodde i Söat.
Fotoutställningen, där gårdarna presenterades i
bilder från både förr och nu, fanns i gammstöuge.
Många igenkännande leenden och samtalsämnen blev
följden.
Från Väst på Bränna hade Mats, Karin, Kerstin
och Gunhild samlat livet på gården, precis som jag minns
det. Ville som kom på sin moped, n'faffa Nils Ersa på
vedbacken och Sara, med sina sysslor i köket.
Åke och Elisabeth från Opp i Stöuge hade en utställning
med mycket fina fotografier, tagna med finess och känsla. Åke
är nog lik n'Per, som var en duktig fotograf. Fotona har ett
brett spektra från forntid, dåtid och nutid. Jag hann
ej besöka utställningen under dagen, men nästa dag
gick jag i min ensamhet dit. En av bilderna föreställer
Egon, Åke och mej, poserande framför en höjhässja.
Jag stannar till och min barndoms härliga somrar rullas upp
i minnet, Sensommardofter av nyslaget hö, och den varma lite
sötaktiga lukten, som när tjynnan gått på
innabeite, slår emot mej när jag cyklar hem från
byn i sommarkvällen. Cykeln var röd och jag hade fått
den på min 7-årsdag. Mina somrar var alltid soliga och
varma.
Jubileumsdagen har övergått i augustinatt. Musiken från
lon' har tystnat. Curt och jag vandrar hemåt i natten. Väglyset
är tänt fastän klockan närmar sig två.
Vi kryper till kojs. Det hörs att gubben sover. Karlar är
unika skapelser, snarkar innan dom fått huvudet på kudden.
Själv är jag klarvaken, det surrar i huvudet, tankarna
far hit och dit. Jag slumrade nog till stund frampå morgonkvisten
ändå
.
Vid 11-tiden på söndag förmiddag samlas vi åter.
Samtliga är trötta, men alla är där. Kaffe och
en mesestut sätter fart på livsandarna. Själv har
jag drabbats av "Gå i mål "syndromet. Urladdad
och helt tom, går på rutin. Allt som ställts i
ordning skall nu rivas, fraktas hit och dit, återställas.
På eftermiddagen är arbetet slutfört. Många
lämnar byn och återvänder till vardagen, arbete
för de flesta. Själv har jag semester en vecka till. Skönt!
Ett nästan bedövande lugn lägrar sig över Bunäse.
Vaknar på måndag morron av ett kraftigt trummande på
plåttaket. Ösregn! Vad är det för dag? Jag
vänder mig på andra sidan och somnar om.
Jag håller med a'faster Märta från Lit :"Je
tror att je kom te lava litte länger, för att je feck
va mä på en henn dan"
Iris Löwenring, med rötter i Bunäsets mylla,
|